Nu får du ge dig, Astrid!

Hur många dragspelare i tunneln vid centralen ser lyckliga ut, tycker ni?

Jag har nu fått en officiell överdos av Astrid Lindgren.

Hennes imaginära värld, där pirater, rövare, rödhåriga singeltjejer på steroider, propellerdrivna farbröder med svåra EQ-problem och hela byar fyllda av 70-talister i pottfrisyrer som är helt inne på att livet är ett pyjamasparty bland Karmafall och Katla-drakar, har satt ett präktigt fotavtryck mitt i smörpaketet jag kallar mitt liv.

Jo, jag vet. Alla har växt upp med sagorna, och ja; det är lite Svensson-mysigt med tanken på att om du dör så kommer du till en ny värld, och om du dör i den världen så hamnar du i en ännu finare värld. I princip samma koncept man byggde IDOL på, fast med en negativ skala istället...

Problemet jag har med Astrid är inte fantasin. Det är diktatorskapet. Ja, du läste rätt. Diktator. Snälla rara Astrid hade garanterat en plan med allt sitt skrivande, och om man läser mellan raderna så är det inte särskilt svårt att se tydliga tecken på att hon faktiskt hade en plan om världsherravälde.

Ta bara det faktum att hon introducerade begreppet om den lyckliga luffaren, som trots repressalier från både lagens långa arm och bönder var en glad prick som spelade dragspel och njöt av livet.
Hur många dragspelare i tunneln vid centralen ser lyckliga ut, tycker ni?

Eller det faktum att Island döpte en vulkan efter en drake hon skapade. Att draken i sig ser ut som ett uttorkat russin, virat kring en dammsugarslang är en annan femma. Och när nu den mindre vulkanen (som bor granne med Katla och har ett mindre attraktivt sagoboksnamn) har satt alla Europas flygbolag på ruinens brant så pratas det om att Katla kan vakna. Man använder alltså återigen Diktator Lindgren för att skrämma upp folkmassor till lydnad.

Sen är tydligen en vuxen man som bor på ett tak, har propeller på ryggen och som skyller alla sina fadäser på alla andra, tydligen värd epitetet ”Världens Bästa”. Samma mentalitet fanns ju hos Ken Lay och Jeff Skilling, Cheferna för Enron, och den sagan slutade ju väl, eller hur? Om det är en mentalitet som Astrid förespråkar så kommer företagsklimatet att bli mycket hårdare framöver, för att inte tala om hur mycket tid som kommer att ägnas på att skylla på andra.

Nä, Astrid. Ditt arv till världen må locka skratt till barn när trotsiga Lotta rymmer hemifrån. Ungarna kan ju i alla fall identifiera sig med det.

Tänk er boktitlarna skrivna med vuxna normer:
* Lotta tar time-out från Bråkmakaregatan
*Pippi Långstrump mönstrar på och skriver avtal med SEKO inför resan till västindien
*Inga budgetåtstramningar, Emil i Lönneberga
*Karl Blomkvist: mina år på Civilspan - en självbiografi

Ni fattar grejen..

Så ni som påstår att mina teser om att Astrid har en omedvetet stor påverkan på det svenska samhället inte stämmer kan jag bara peka på att vi hittills har haft en statsminister som ser ut som Tjorven (G.Persson), en stadsledning som bygger fotbollsarenor efter samma ritningar som Snickerboa byggdes och att hela Sveriges kulturarbetare under flera år nu egentligen bara kunnat uttrycka sig likt rumpnissarna;

”Voffå gör de på dette viset?”


KidsMartin Brisshall