Jackson Square shuffle. (SE)

Ännu en natt fylld av Håkan. Sådär perfekt på ett sätt som man själv alltid skulle önskat om man fyllde sin hemmaarena två gånger om, sätter rekord och skapar allmän hysteri som skapar soniska svallvågor över hela landet. Min Instagram är nu ett stadigt flöde av bilder och videos på ett massivt folkhav och något slags rekord i Håkan-karaoke när telefonerna hellre tar upp folks allsång runt omkring än själva konsertljudet. Inte lätt att försöka orientera sig i vad som annars händer i världen. För just för stunden finns inget mer än Håkan.

Och fine, jag erkänner att jag fortfarande känner en ambivalens inför en artist som lyckats med det där som få andra skulle kunna göra. Lika mycket som vissa journalister turas om att hylla honom för att han på något sätt räddat deras liv så står folk på motsatta sidan och hävdar hans totala brist på sångteknik som ett skäl för att kalla det skräp. Några av mina facebookvänner hade en livlig diskussion där Håkan-hysterin var ett totalt mysterium för den ene, och där den andre hävdade att Håkan är Sveriges bästa sångare. Och någonstans mitt emellan finns ändå känslan av att varken den tonala kapaciteten eller det faktum att många av Håkans texter är snudd på direkta översättningar av klassiska hits spelar någon roll längre. Det går inte att komma undan att det är det enkla som lockar. Det enkla i att ta till sig texter om att det är omöjligt att undgå att bli kär i Azalea. Eller att känslan av att vara så uppgiven i sitt liv att vem som helst skulle kunna komma och svepa bort en utan svårigheter.. 

Jag står ju själv på scenen och dansar loss till "Kom igen Lena" när jag väl får chansen att spela den. Och jag tänker alltid på Tom Pettys "American girl" när riffet går igång, men det är ändå på något sätt så annorlunda, när jag hör mig själv sjunga "be aldrig mer om ursäkt för sakerna du aldrig gjorde". Jag har slutat med det. Jag tar alla chanser jag kan att göra de saker jag aldrig skulle gjort nu. Fast i något slags planlöst sökande efter en ny lägenhet i stan , ett brinnande sug efter att bli klar med sommaren (för att landa i hösten när den nya plattan släpps), och den enorma glädjen i att natten aldrig hinner bli mörk innan det ljusnar igen så tog jag ännu en chans och köpte en biljett tillbaks till New Orleans. Denna gång för att förbereda releasen, skriva mer musik, och inte minst fira min födelsedag. 

Inget ont om Gulbergsvass, men Mississippis strand är ett annat universum med en annan puls, en annan önskan om förverkligande och en annan typ av vibe. 

Och med tanke på att det snart är ett år sen det här projektet tog sin början så är det ju dags att börja visa folk vad vi lyckats åstadkomma. Min synergi tillsammans med Jakob Herrmann i studion har varit magisk och även om grundmaterialet hade sina kvaliteter så har de senaste veckornas arbete verkligen gjort att allting har fallit på plats. Så jag tar med mig mina erfarenheter av Göteborg tillbaks till mitt andra hem på andra sidan Atlanten och fortsätter arbetet. I höst kommer alla att få ta till sig en helt ny sida av mig som musiker. Det lär nog vrida en del huvuden, och det kommer nog att skapa en del diskussioner, men jag är beredd nu. 

Jag ber ju som sagt inte om ursäkt längre. Och Ullevi kommer jag ju att spela på i sommar ändå, så tills projektet får se dagens ljus så får vi helt enkelt ramla dåliga gatan fram tillsammans.

Det är ju ingen idé att drömma om det ljuva livet.

Ingen av oss kommer att vara med om det ändå.