Brev till gemene man.

Lite som en sopgubbe som dräller in på din villatomt..

Hej.

Du kan kalla mig för musikern.

Eller, ja, du kan kalla mig lite vad du vill egentligen. Oftast så ger du mig komplimanger för det jag gör, och oftast är jag glad att jag fångat ditt intresse en stund.

Ibland kan du inte undgå att bli utsatt för mig och mitt jobb. Lite som en sopgubbe som dräller in på din villatomt och hämtar ditt skräp. Du ser på mig med lite förakt och tänker att ”den där jäveln har det fan inte lätt”.

Men ibland så hittar du mig på ett ställe som normalt sett inte är känd för någon vidare underhållning. Du önskar en låt som du kanske hånglade till första gången, du vräker ur dig en rocklåt för att testa mina gränser och jag följer med i leken och ger igen på lika villkor. Du skojar med mig och önskar låtar som du vet att jag har spelat en miljon gånger. Och när både du och jag inser att vi är förlorade i just det där ögonblicket, när vi båda hånflinar åt varandras envisa försök att sätta den andre på plats, när musiken får vara repet i vår galna dragkamp, först då ser du mig.

Inte som grabben som tror han är något. Inte heller som någon som förtvivlat försöker kompensera för den biologiska klockans försvinnande timmar.

Du ser mig som killen som inte drar sig för att äta kyckling och ris på en plastback vid syruplådorna. Killen som kör mil efter mil för att komma till jobbet, och förhoppningsvis lära känna nya människor och suga märgen ur andras livsöden i en desperat jakt på att bli klok på människan. Du ser mig svettig under ljuset på en obefintlig scen med ett leende på läpparna.

Det är jag. Varken mer eller mindre.

Och visst kostar jag en del, men det jag bär med mig inombords, och det jag har sett kan ingen sätta ett pris på. Det är mitt liv och öde, till salu för en kväll om du vill.

Men glädjen är alltid gratis.


M

Martin Brisshall