“Vad skall man då ta med sig in i 2012?”

I säkerhetssal 2 vid Göteborgs tingsrätts lokaler, en trappa ner och bakom stora glasväggar sitter 25 elever och antecknar hur en rättegång går till. Tvisten är mellan två parter som inte kommit överens på flera år men där den ena av de två valt att låta en mindre incident eskalera till ett åtal om misshandel.

Den åtalade har mig och fem andra vänner vid sin sida och målsäganden har inte en enda förutom en åklagare som inte ens tror på målet i fråga. Under de timmar jag befann mig i den här lokalen så hann jag tänka en del på hur rättvisan och hedern i mitt liv speglar mig som människa.

Jag som seriös musiker har till exempel svårt att greppa att artister av Lotta Engbergs och Martin Stenmarcks kaliber går med på att ta emot svarta pengar för de jobb de utför. Det är ju inte direkt så att någon av dem behöver dra in lite extra cash på ett pizzeriagig bara för att det är lite tight just den här månaden. Att man sen inte har koll på att ens bokare betalar ut svarta pengar och att inte ens revisorn som har hand om Lotta Engbergs företag ställer frågor är en total gåta för mig.

Googlar man runt en stund på diverse forum så är det många som i och med hela skandalen kring Bruno Tillander, Lotta, Martin, m.fl. som föraktar musiker och tycker att hela branschen stinker. Jag kan förstå tankebanan om man nu inte är så insatt i musikerlivet, men för den som nu tvivlar på den generella ståndpunkten bland alla de tusental som jobbar med kultur på en professionell basis så kan i alla fall jag stå upp för de som faktiskt tycker att man som arbetande musiker alltid skall ta betalt på rätt sätt! Det är ju just de som väljer att göra svartjobben som drar ner hela yrkeskåren i samma lerpöl som hantverkarna tycks ha hamnat i.

Tack till herr Tillander som nu har lyckats sänka musikernas och kulturarbetarnas förtroende i svenska folkets ögon ytterligare ett par kilometer.

Sen har vi ju det underbara ”avslöjandet” om klausulerna i kontraktet som artisterna måste skriva på för att medverka i ”The Voice”. Är det någon som ens är förvånad över att det faktiskt är så att musikerna får avsäga sig alla rättigheter vid den här typen av underhållning? Jag skulle gärna vilja dra parallellen med att jobba som underhållare för ett svenskt reseföretag som underhållare under vinterhalvåret. Dealen var att det var rätt usla pengar och extremt kasst boende, men man fick ju åka utför och njuta av resemålet ändå. TV-bolagen har lite samma approach mot artisterna och missunnar dem någon slags betalning och promotionmöjligheter via sina prestationer, men i gengäld så får man ju vara med i TV!

Rättvisa? Nja..

(Dessutom är undertecknad evigt lycklig för att ”Idol” nu har lagts på is. Jag börjar tappa tålamodet med att förklara för folk varför jag skall ställa upp i ett program där det börjar bli svårt att ens minnas vem som kom tvåa förra året. Skall jag sälja mig, så skall det fanimej vara dyrt!)

Vad skall man då ta med sig in i 2012? Jo, att kämpa mer för att ge musiker och artister bättre förutsättningar och att få bägge sidor att inse att det är ett givande och tagande som gäller. En pengakåt musiker med habegär är minst lika vidrigt som en bokare / eventchef / kund som inte kan erbjuda vettiga betalningsmöjligheter eller bra arbetsförutsättningar.

Min vän i tingsrätten gick friad från anklagelsen. Den som anklagat min vän kommer bittert att få leva med sitt val för resten av livet. Men vi som lämnade salen den dagen vet att det finns folk som vet värdet av rättvisa, och det är en väldigt härlig känsla.

Tillägnad J. Du är fantastisk på alla sätt.

Martin

Rättvisa!