Sommarkort

Sommaren 2013..

...går nog till historien som den sommar där allting verkligen bara flög förbi. Allt ifrån after-beachpremiären på Tanumstrand över midsommarhelgen via spelningar längs med kusten hela vägen upp till Norge och tillbaks, vidare genom högsommarnätterna i ett töcken där förbandsspelningen innan Håkan Hellström satte febertermometern, publiken och inte minst mitt eget hjärta i brand, och där de hemvändande segelbåtarna till sist satte punkt för hysterin och lämnade mig tom och förvånad på en soldränkt brygga.

Det finns inget som kan förbereda en på den omställningen. Jag kämpar varje år med att inte känna mig deppig över att tempot slår om så fort. För det tar inte slut där. Det gör det aldrig, men de dagarna mellan industrisemesterns definitiva slut och de första kick-offspelningarna och företagsjobben börjar trilla in är så otroligt tysta att det nästan gör ont i öronen.  

Tystnaden var fullkomlig, och jag försökte minnas när det senast hände mig.

Så vad tar jag med mig efter den här sommaren? Främst det faktum att jag för första gången sen jag startade den här karriären verkligen definierat för mig själv vem jag är och att det här aldrig skulle varit något att tvivla på från första början. Många av kollegorna i branschen har frågat varför vi inte har korsat vägarna tidigare. Senast idag fick jag faktiskt den frågan. Jag svarade uppriktigt att jag från de första spelningarna visste att jag kunde, men jag ville inte marknadsföra mig via planscher eftersom jag var rädd att de som upplevde en dålig spelning aldrig skulle komma tillbaks och lyssna igen.  

Jag skrattar lite åt det tänket idag. Men samtidigt så bär det en viss mängd sanning i sig. Nästan som att jag visste att jag nån dag skulle gå ut på scenen med den pondus som gör en verklig artist, men att det var bättre att bygga upp det hela i tystnad, bara för att en dag bara släppa lös allting som ett kreativt yrväder och vända upp och ner på saker och ting.

Jag tar dessutom med mig det faktum att jag lärt mig att njuta av stunden. Exemplet som står mig närmast var under en spelning på Marstrand i måndags. Eftersom jag skulle spela sent på Båtellet nere vid Socitetshuset och eftersom det inte fanns några rum kvar så inackorderade jag mig på det fantastiska Soldathotellet inne på Carlstens fästning. Charmen med det boendet var att man fick en nyckel till porten in till fästningen eftersom receptionen var stängd under kvällen/natten.

Jag promenerade uppför backen till fästningen och väl förbi de stora grindarna var tvungen att stanna. Den upplysta borggården pryddes av ett ensamt majestätiskt träd, som susade nästan obemärkt i den vindstilla sommarnatten och förstärkte känslan av de tusen och åter tusen suckar som under åren tillhört de som byggde fästningens murar. Stegen ekade i gruset när jag tog mig upp till Carlstens port som med ett knarrande släppte in mig ett litet steg närmare dess hjärta. Jag klättrade uppåt genom stentrappor och tunnlar tills jag kommit upp på ett av de många bröstvärnen strax intill Fredstaken. Inte ens här blåste det, och den nu sömniga lilla staden nedanför gav inte ett enda ljud ifrån sig.

Tystnaden var fullkomlig, och jag försökte minnas när det senast hände mig. Jag försvann in i mina egna tankar en bra stund, helt innesluten i tystnaden innan tre dova slag ifrån kyrktornet avbröt mina tankar. Ett sista djupt andetag av havsluften skänkte mig precis allt lugn jag letat efter under hela sommaren, och i samma stund jag vände ryggen åt världen nedanför så förlikade jag mig med sommarens oundvikliga slut.

Väl nere på planen framför dörren in till hotellets port mumlade jag tyst för mig själv; 

- Äsch, vila får du göra när du dör. Imorgon är det nya tag...