Det brinner...
Igår mötte jag en god vän vars karriär jag följt lite på avstånd genom åren. Givetvis med några samarbeten och interaktioner, men på det hela taget ett ganska normalt förhållande till en vän och kollega.
Vi snackade en stund och det visade sig att han nu kommit så långt i sin karriär att han nu nått sina drömmars mål, och att hans största önskan i yrkeslivet äntligen gått i uppfyllelse. Men det stannade inte där. I mina ögon så hade han tagit det där magiska klivet upp på den där platån där man äntligen kan blicka ut över sin karriär ifrån toppen, och umgås med världsstjärnor som sina gelikar. Den ultimata VIP-biljetten inom yrkeslivet om man så vill.
Hans glädje var märkbart påtaglig, men på något vis ändå återhållen av en känsla av att det här inte händer på riktigt. Det hade liksom inte sjunkit in att det här verkligen hade hänt, och att inget kommer att vara sig likt framöver.
Foto ifrån releasen av Motherpearls album "The motherload" på restaurang 2112.
Jag drog givetvis mina egna paralleller till min egen situation där man efter antal års tid helt plötsligt landar på Ullevi och Götaplatsen (vilket är småpotatis i det här sammanhanget), men där det både känns helt rätt och väldigt naturligt men samtidigt overkligt. Och det rullar på nu. Det är liksom nu det verkligen börjar hända saker och där man märker att ens rykte går längre än vad man kanske tänker sig. Jag har väl förmodligen bara kommit en bråkdel på vägen om jag nu skall referera till mina egna drömmars mål, men bara den lilla bekräftelsen som manifesterat sig under de senaste två månaderna har gett mig så mycket ny energi att jag ser på mig själv på ett annat sätt för en gångs skull. Släppet av nya Motherpearl-plattan gav dessutom ytterligare en fjäder i hatten just eftersom det är något som är skapat från grunden, i goda vänners lag.
Sommaren är fullbokad av upptåg och spelningar, inte minst invigningen av Partille Cup och Gothia Cup på såväl Gamla som Nya Ullevi inför kameror och tiotusentals människor i publiken, ett antal sköna dagar på Tanumstrands After Beach, Gullholmen, Stockholm, Norge, med mera, och alla chanser finns att det blir en otroligt rolig höst till följd av det. Men jag tar ingenting för givet.
Jag lyfter på hatten åt min vän och gratulerar honom från botten av mitt hjärta. Livet blir ju inte alltid som man tänkt sig, och det är väl tur det. Annars hade jag jobbat som Industridesigner nu. Och när man jobbar bland folk som besitter den typen av drivkraft, talang och energi som många bland mina kollegor gör, så blir devisen; "din egen lyckas smed", allt mer tydlig.
Min vän har många järn i elden och lär väl smida medan järnet är varmt. Jag kan sköta blåsbälgen om det krävs, för ger man sig in i det här yrket så kan man inte vara skyffla bitterhet och aggressioner till härden. Nej, elden måste matas med nyfikenhet, hängivenhet och kärlek.
Slutresultatet?
Ren och skär glädje.
Jäää...