När jag släppte taget..
Kära vänner. Det här har jag velat skriva länge, men vägen hit har varit allt annat än enkel. Men det är värt att lyfta det, lyfta skammen, få bort ångesten, och fokusera på det som är bra.
Vart börjar vi? Pandemin givetvis. Veckorna innan såg allt fantastiskt ut. Det året där allt skulle bli bra. Där alla gamla skulder skulle vara betalda, där jag skulle utveckla bolaget, unna mig mer, njuta ohämmat.
Sen hände allt ganska fort. Kampen för att få verksamhetsstöd, sömnsvårigheter, skuldkänslor över att vara maktlös, pressen av att leva upp till ett varumärke som mest fokuserar på hur bra allt är, och ett liv i skuggan av vad folk skulle säga när allt gick åt helvete.
Inte om.
När.
Och mörkret, skammen och ensamheten fick ta över när jag släppte taget och gav upp hoppet om en slags vettig karriär under en pandemi. Jag drog mig undan. Slutade umgås, orkade inte repa med folk, orkade inte göra nåt med Nöjespodden, glömde svara på Mail och gled undan världen i ett i raden av många försök att vara lösningsorienterad men försatt med skygglappar byggda helt av stolthet.
Mitt i mörkret kom en slags intervention där några av mina finaste människor helt enkelt kom och bankade på dörren och tvingade sig på för att kolla läget. Och där satt jag och sa att ”det var mycket nu” och att jag bara var trött. Du vet, skaffa ”vanligt” jobb och allt det där.
Ingen köpte det. Ett blekt försök att dölja det faktum att jag bara veckan innan på riktigt funderade på om det inte var bättre om jag bara inte fanns. Orden sades aldrig, men andemeningen låg lika tung som vintermörkret.
Efter det fattade jag äntligen hur djupt jag landat. Min tidigare självbild av att vara den som alltid såg lösningar istället för problem var som bortblåst. Enda räddningen från att inte sjunka djupare och agera var kärleken omkring mig och tidigare erfarenheter från ett destruktivt förhållande som tvingade mig ner i samma träsk jag nu landat i.
Så jag berättade allt för en vän. Inte familjen, för det var för svårt. Det sista jag ville se var missnöjet och besvikelsen i deras ögon över hur jag hanterat situationen. Det ledde till att jag plötsligt befann mig omgiven av människor jag trodde skulle avsky mig för att jag inte litat på att de skulle finnas där för mig. Jag fick hjälp och avlastning, och efter allt det hade jag nog med styrka att ansöka om konkurs och se mitt livsverk raderas.
Sen blev allt ett virrvarr av papper, möten med konkursförvaltare och en insikt i att jag skulle behöva börja om på nytt. Om jag nu orkade. Jag loggade ut från Facebook eftersom jag inte orkade se alla andras inlägg om hur de gick från klarhet till klarhet. Jag grävde ner mig i jobbet på Andreasson Musik, tog ut all min kreativitet genom att ta över deras Instagram och lyfta fram alla mina fantastiska kollegor.
Samma dag jag skrev på konkursansökan så ringde jag vårdcentralen. Jag behövde prata med någon. Fick en psykolog som under ett antal veckor fick mig att komma ner från kanten och fokusera på annat än avgrunden jag stirrade ner i. Jag fick hjälp att omvärdera mig själv och världen omkring mig. Verktyg att må bättre och en liten känsla av att det kanske skulle gå att vända det här.
Efter det blev alla möten med publik en ny erfarenhet. En nervositet och en rädsla som inte funnits där innan var nu en konstant faktor. Ett mer än lovligt naggat självförtroende och en skakig tillit till gamla vanor fick vara den cocktail jag svepte i mig varje gång jag landade bakom mikrofonen.
Och jag är fortfarande inte okej. Långt ifrån. Men om det här skall vara något så får det vara en ursäkt till alla som undrade vart jag tog vägen. Jag finns här, om än en trasigare version. Men nu får den här bekännelsen vara ett slags avstamp till något bättre. Jag har fortfarande svårt att i ord beskriva kärleken till min familj och de som hade både oturen men tillika möjligheten att följa mig på vägen hit.
Jag har skulder att betala, både fysiska och mentala, men nu släpper jag den här ryggsäcken och siktar på att ta nya tag. Limiter är egentligen ett namn på allt jag är. Men ett namnbyte brukar ju vara ett tecken på att man är på väg åt ett annat håll i sitt liv. Och min väg är uppåt.
Tack Sasha, Rickard, Joakim, Monica, Magnus J, Daniel, Birger, Gustaf, Rikard, David A, Fredrik H, Bert, Kristian, Christian, André, Robin, Jonte, Anton, Charlotte, och alla som sett mig under den här tiden. Jag vet inte hur jag skall gottgöra er, men jag skall göra mitt bästa med chansen jag fått.