Ärret som aldrig försvinner.

Klockan är strax efter midnatt och jag sitter på buss 34 mot Tuve. Det är 1998 och jag har precis varit på fest inne i stan. Lion Alpin hade ett event på Gamleport och vi var ett gäng nyblivna gymnasiepolare som skulle ge oss in och festa. Jag vet att jag tyckte det var speciellt eftersom det var den första “riktiga” festen jag skulle på. Man var tvungen att köpa biljett och det var sponsorer och annat inblandat i den här kvällen.

I entrén till Gamleport där festen hölls fick vi en goodiebag beståendes av en Dr Marten plånbok, skokräm och två små flaskor Jägermeister. I vår iver att komma igång och festa så sänkte vi de små flaskorna i trappan på väg upp från garderoben. Den första timman var det två för en i baren, och fattiga och festhungriga som vi var så beställde vi två drinkar och fick fyra.

(Varför slösa tid vid baren liksom?)

Två timmar in på festen vet jag att jag reagerade över hur packad jag kände mig. Det var inte värt att försöka dricka mer. Jag behövde mat, så i sällskap med någon vän, (jag minns inte vem), så släntrade vi över Brunnsparken i riktning mot Mc Donalds. Halloween var i antågande och från Nordstans tak hängde stora spindlar vid entrén. Jag köpte 3 cheeseburgare och försökte i någon slags envis eufori få tag i en jättespindel för att ta med den tillbaks till festen.

(Fatta hur cool alla hade tyckt att jag var om jag dök upp med en spindel!?)

En förbipasserande skejtare och hans polare började jävlas med oss så jag kastade några saltgurkor från min sista cheeseburgare på dem och sprang sen skrattande ut i natten tillbaks mot festen.

Efter den incidenten minns jag vagt färgen röd, hög musik och en stegrande känsla av att jag måste ta mig till bussen innan det blir nattrafik. Dels för att jag var sjukt full och för att skolkortet inte gällde för nattrafik.

Resten av kvällen är brottstycken. Knivskarpa brottstycken som utan problem spelas upp i mitt huvud. Den där vingliga promenaden mot centralen där bussen väntade. Kylan av glasrutan mot min panna när jag sjönk ihop i sätet längst bak i bussen.

Och så elden. Lågorna från taken.

Backaplans hållplats är dränkt i blått blinkande ljus blandat med lågorna från en brand i vad jag uppfattar som en lagerbyggnad som fattat eld. Det låg ju en sängbutik där nånstans, så det är väl nån madrass som fattat eld tänker jag och avfärdar situationen bara för att återgå till den sköna kylan från bussens fönster som håller mig halvt vid medvetande. Jag får inte somna. Det är för långt att gå hem från ändhållplatsen i den här kylan.

Jag minns inte hur jag kom hem. Jag minns inte att jag gick och lade mig. Jag minns däremot att jag fick en telefon tryckt i örat på morgonen där mormor undrade om jag levde och om jag var ok. Jag minns att jag tyckte att det var lite drastiskt eftersom jag förvisso var bakis, men jag var inte döende. Jag minns hur jag satt och stirrade ut i intet när jag fattade vad det var jag hade passerat på vägen hem.

Och jag minns att jag klandrade mig själv, och till viss del fortfarande gör än idag. Jag var där, men jag hjälpte inte till. Jag var packad och struntade i allt. När min buss passerade så miste Göteborg 63 unga människor för alltid, och hade jag kanske inte druckit så mycket, (eller alls), så hade det kanske kunnat bli 62. Eller 61.

Eller 64, som en vän kommenterade en gång.

Jag får aldrig veta. Men jag får leva med känslan av skuld tills den dagen jag verkligen kan ta in att jag inte kunde göra något. Den sorgen är fortfarande ett öppet sår i mig och det läker inte. Och om det är min sorg så kan jag inte ens föreställa mig vad de som miste en bror, syster, son eller dotter har genomlidit genom åren. Eller vad de som jobbade inom räddningstjänsten fick genomlida den natten. Jag känner mig liten i den jämförelsen, men sorgen är fortfarande en stor del av anledningen till varför jag sällan tappar kontrollen på krogen. Skulle ett liknande scenario hända igen, så vill jag kunna vara där den här gången. Jag vill aldrig behöva genomlida det här igen.

Ikväll kommer jag att tända ett ljus och lägga pannan mot fönstret. Jag behöver inte oroa mig för att somna, snarare tvärt om. Där jag satt full för 20 år sedan, sitter jag nu snarare väldigt tom. Tom på ord. Jag har skrivit om den här texten för många gånger och inget blir bättre på grund av det. Tomhet och tårar är det enda som är kvar 20 år senare. Och en skam som inte ger sig.

Om jag hade haft barn så hade jag kramat om dem lite extra ikväll. Så gör mig en tjänst och gör det åt mig är du snäll. Extra hårt.

Förlåt Göteborg. Jag svek dig.

/M