Brev till Timbuktu
“Blir det bättre längre fram..?”
Käre Jason.
Hur har du det?
Vi har egentligen aldrig pratats vid, men jag känner ändå att jag ville skriva ett brev till dig. För när jag läste recensionerna från giget på Trägårn i helgen, och med tanke på vart jag befann mig så visste jag att det var dig jag ville skriva till.
För jag undrar om du fortfarande får ta skit från folk. Möter du fortfarande krögare som fular sig och inte håller vad de lovar? Är folk fulla och stökiga och skiter i att respektera att du faktiskt gör ett jobb? Eller har din charm och din framgång sopat bort de barnsjukdomarna från din karriär?
Blir det bättre längre fram, eller tog du en genväg och anställde biffiga grabbar som ”tar hand” om problem som dyker upp?
För jag är helt säker på att du som jag har gått igenom samma skit från början. Enda skillnaden är att du jobbat dig upp till en status som en av Sveriges mest älskade artister, och jag; utan att glömma alla fantastiska kommentarer och med en hel del fans lite varstans i landet, får fortfarande en släng av barnsjukdomar lite då och då.
Så när du nu bevittnade ytterligare en folkfest på Trägårn i helgen, tänkte du någonsin under den kvällen tillbaks på när livet var riktigt surt? På de små klubbarna och de lömska krögarna?
Jag måste erkänna att jag tänkte rätt mycket på dig i samma ögoblick som det enda paret som dansade på kvarterskrogen jag spelade på, tappade balansen och trillade rätt in i mig och knäckte mitt mikstativ, spillde ut drinkar på allt utom mixern, och som genom ett mirakel lyckades undvika att välta högtalare och ljus.
Jag fokuserade på din glädje och din bekymmerslösa vandring från backstageområdet till den enorma, upphöjda scenen med kravallstaket när tjejen som nyss låg på golvet stod och skulle ursäkta sig på ett mindre nyktert sätt och vägrade låta mig se över om någon mer utrustning hade skadats.
Jag föreställde mig hur du slappnade av efter giget i en soffa med Måns och alla de andra i Damn och Hoffmaestro när jag lyfte in hela riggen i min bil.
Jag önskade innerligt att jag befunnit mig på plats med min gode vän Jakob när jag upptäckte den gladfulla mannen med ryggsäck som lite skämtsamt placerat sig i passagerarsätet i min bil när jag skulle åka, och tyckte att jag inte bar någon göteborgare eftersom hans lilla påhitt var ett praktexempel på Göteborgsk humor.
Jag hoppas verkligen att du ser det här brevet, och att du skickar ett svar på mina frågor. För visst har jag energi och vilja att växa och bli större, men ge mig ett botemedel för barnsjukdomar så lovar jag att sluta fantisera om dig.
Tack min vän, och lycka till!
Vi ses nog snart hoppas jag.
Mvh
Martin Brisshäll
Musiker och fan.