Till Hafs!
“Är det verkligen upp till en jury, en schlagergeneral på dekis och ett statligt TV-bolag som med telefonröstningsintäkter framför ögonen att avgöra vad Sverige skall skicka som representativt bidrag till en internationell tävling i musik?”
Att sjömän är vidskepliga är inga nyheter. Däremot visste jag inte att det bildats en ny slags vidskeplighet när det gäller mina besök på Stena Jutlandica.
Det hela hänger ihop med Melodifestivalen. Inte för att det är något jag brukar titta på, men de senaste två åren har jag blivit bokad på Jutlandica i samma veva som det är deltävlingar och final i nämnda spektakel. Detta mynnade ut i den förvånade kommentaren från en av vännerna på båten som glatt utbrast: ”Är DU här! Då är det Melodifestival på TV!”
Det bör också nämnas att jag först och främst aldrig har gillat Melodifestivalen i nuvarande form. Jag var ett stort fan när jag var mindre. Jag tyckte att det var grymt att se storbandet och dirigenten i bakgrunden samtidigt som artisterna framförde sina låtar.
Dessutom var det bara melodifestival EN gång om året!
inte någon andra chans. inte någon direkt inkörsport för nybakade idoler med stora bolag i ryggen. Inga välinspelade bakgrunder där det läggs mer vikt på vilken demografi som artisten tilltalar än om låten faktiskt är bra, och framför allt inget forum för artister som vill göra en comeback efter ett decennium eller två i kulturell lågkonjunktur. (Läs: lili & Susie, Anna Book m.fl.)
Nå, nu är det ju garanterat någon därute som är helt övertygad av att det är gammal hederlig avundsjuka blandat med svenskt jante-tänk. Måhända kan det verka så, men det är nog mer ett uttryck för en allmän besvikelse. Jag fastnade för storyn förra året om låtskrivaren Henrik Bie som gick ut och anklagade Christer Björkman för juryfusk då det kommit fram att han (enligt utsago) skall ha instruerat juryn att tänka internationellt. Bie skall ha lagt ut ca 320 000:- under 10 år på inskickade bidrag. Dock var han inte intresserad av pengarna utan ville ha en utredning av under vilka premisser som schlagerjuryn röstade fram de svenska bidragen. Och blir man inte lite less när man nästan i sömnen kan komma fram till att det är Fredrik Kempe som skrivit och arrat Peter Jöbacks låt? och suckar man inte lite extra när man hör Ingela ”Pling” Forsmans namn i rutan ytterligare ett år i rad.
Jag vill göra klart att jag inte på något sätt ifrågasätter ovan nämnda kompositörers kompetens. Det är bara mångfalden jag är ute efter. Och med det sagt så går jag emot mitt tidigare argument för en enda tävling. För mångfald och ändlösa omröstningar må vara ett sätt att låta den breda massan avgöra vad som är bra och dåligt. Men finns det inga andra vägar? Är det verkligen upp till en jury, en schlagergeneral på dekis och ett statligt TV-bolag som med telefonröstningsintäkter framför ögonen att avgöra vad Sverige skall skicka som representativt bidrag till en internationell tävling i musik?
Kan man ens tävla i musik?
Det lär jag väl få erfara. Nu är vi på väg hem mot Göteborg, 500 personer (däribland ett rejält tilltaget gäng ÖISare) har nu två val. Mig eller Darin.
Snorvalp. Dina rådjursögon har inte en chans.
Inte på min båt.
M